Dialekterna i Sverige uppdelas vanligen i sex huvudgrupper varav en är norrländska mål, geografiskt sett från och med norra Hälsingland och uppåt. Landskapet är alltså kluvet, till stor del beroende på skillnader i grammatik, framför allt gäller det böjning av starka verb liksom av substantiv i plural. I norra Hälsingland säger man att man ”sitt å lès” samt att man ”hôppe å danse” medan man i södra Hälsingland såväl ”sitter och läser” som ”hôpper å danser”. I norr heter det ”båtan, kâran å föttan” medan man i söder säger ”båtane, kârane å föttene”. Gränsen går mellan Järvsö och Arbrå.
Inom norra Hälsingland är variationen stor, även om mycket är igenkännligt. Ofta handlar det om vokalerna. I Nordanstig har det förekommit skorrande r. Orsaken är troligen inflyttad arbetskraft från södra Sverige.I södra Hälsingland är det Ovanåkersmålet som sticker ut med sitt säregna uttal och nasala i (jfr. ”Liidingö”). Den som vill höra ett bra exempel ska lyssna på Rotebergsraggarn och hans låt Heja byn. Andra exempel på hälsingedialekt hittar man i Skog och Färila.
Här nedan redovisas några grundläggande språkdrag. Vill du ha ytterligare fördjupning, köp min bok Har du måł i mun? Hälsingemåł för nybörjera. Radioprogrammet Språket i P1 har också ett avsnitt om hälsingemål. En ordlista på dialektala ord hittar du här och vill du göra ett roligt kviss går du hit. Har du frågor och funderingar så tveka inte att kontakta mig!
Här under redovisas några grundläggande språkdrag som kan sägas gälla för alla hälsingedialekter.
Så kallat tjockt l i ord som klocka, flaska och tala förekommer i alla hälsingemål. Likaså uttalas l i äldre mål som ett slags blåsljud när bokstaven kommer före t i ord som kallt, salt eller sulten (hungrig).
Man säger gärna ”starsk” (stark), ”dôra” (dörren), ”ryk” (rök) och ”kłennt” (klent, observera kort vokal).
Adjektiv böjs inte i plural utan man säger "Vi är glad", "Dom är fin" osv.
Ordet ”inte” reduceras som till ett ”int” som sedan krymper ytterligare i formuleringar som ”De går´nt” (går inte), ”Ja häłe’nt mä” (orkar inte, står inte ut) eller ”Ja ôrske’nt” (orkar inte).
Ofta lägger man till ett ”e” i slutet av en mening för att förstärka en negation. Istället för: ”Jag vet inte” kan man säga ”Int vet ja de, e”.
Man säger gärna ”han” och ”hon” om saker istället för ”den”. Man säger han om bilen, hon om granen (gràna) och det om bordet (bołe).
”Honom” och ”henne” används inte utan man säger ”Jag träffa han igår” eller ”Jag gav nyckełn åt hon/na”. Ni och du istället för er och dig förekommer också. ”Jag håller med ni.”
Ofta läggs en extra ändelse till för att markera ägande, och dessutom återges det ägda i bestämd form. Man kan alltså säga ”hanses bilen”, ”Olleses kàtta” eller ”dômses parapłya”.
Ett och samma pronomen kan upprepas flera gånger i meningar som: ”Än ho da, ska’nt ho föłja mä ho da e?” (Ska inte hon följa med?)
Ord kan växa ihop. ”Lätt błi!” (Låt bli) blir närmast ”Läppłi”. ”Va är de” blir ”Vaäłä” osv.
Språkmelodin är något dov och inte lika melodiös som exempelvis dalmålet eller värmländskan, men har ändå ett distinkt tonfall. Vid känsloutbrott går det såklart betydligt mer upp och ner.
Ofta lägger man betoningen på första stavelsen, vilket isht. märks i efternamn ss. Lundberg (uttalas ”Lumberr”), till skillnad från rsv, där man hellre säger Lundberg. Detta gäller inte genomgående utan det gäller att lyssna och lära.
ETT TIPS är alltid att bekanta sig med hälsingar som talar mer eller mindre utpräglat. Du kan också gå med i Facebook-gruppen Fâlamål på Trynboka.
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
